Sista inlägget på denna blogg kommer att skrivas med å, ä och ö. Bara en sån sak. Annars är det som Jerry Senfeld säger inför sista avsnittet av världens bästa serie som bär komikerns efternamn; "Det går inte att göra ett sista avsnitt som kommer att göra den här serien rättvisa, vad ska man hitta på när det oväntade är det väntade?". Så känns det att skriva det här inlägget. Ingen kunde i alla fall vänta sig att ödmjukheten skulle komma krypande i det sista inlägget. Och det gjorde det inte heller.
En fantastisk resa är nu fullbordad och tur är väl det. Hade vi stannat en timme till i Bangkok, som var vår slutdestination hade vi antagligen dött, antingen av stanken, eller av dödsstraff efter att antingen ha dödat en thailändare (Marcus var inte långt ifrån sista veckan) eller sagt något dumt om deras kung, som verkar vara den minst ödmjuka människan på jorden eftersom han måste finnas avbildad på varje tavla, sedel och almanacka som någonsin gjorts i landet. Dessutom värkte det lite i våra plånböcker. För att illustrera detta så hade Mattias, om han förde över sina 23 öre från sitt kapitalkonto till sitt personkonto, fått ihop en bath. En bath är mer än ingen bath...
Hur ska man då summera denna resa? Inte fan vet jag, men lite utnämningar är väl ingen dum idé?
Här har ni resans...
...taxichaffis: Många galna och icke-engelsktalande taxiförare passerade under resans gång, men självklart skulle den värsta avsluta resan för oss. Kunde inte många bokstäver på engelska och såg ut att ha dygnat tre dygn i streck. Somnade vid varje rödlus och försökte sen få oss att ta med honom till Sverige, där han kunde "dlive taxi, much money!". Vårt löfte gjorde honom mäkta glad och han förkunnade sedan sin kärlek till oss, medan vi var rädda att han skulle pistolhota oss hem.
...uppträdande: Här finns det mycket att välja på, men eftersom det är jag som skriver bloggen så väljer jag mitt sånguppträdande inför ett gäng franska kanadensare på Koh Tao. Låten var Por Que Tu M'aimes Encore av Celine Dion och medan fransoserna gapade av att texten satt som en smäck från svensken, skrattade Mattias sig fördärvad. Merci Bocour!
...konsert: Utan tvekan artisten Andreas Challis på Koh Pangan i ett av världens stökigaste hotellrum, med ett gäng tjejer som sjöng med och älskade Challis från första början. Sen hoppade vi sönder alla sängar som de rockare vi är.
...fan vad skönt!: Vändningen i fotbollsturneringen på Koh Pangan mot de äckliga och fula engälsmännen i ösregn och utan publik. Det hade kunnat stå topp-100 syggaste tjejerna på sidan, nakna, skrikandes våra namn. Vi hade ändå inte tittat dit eller hört dem. Vi hade en fotbollsmatch att vinna.
...låt: Även om det har funnits många fina låtar som passerat våra öron under resan, så är det den låt som dominerade flygresan ner till Sydney som fortfarande får en att rysa och tänka tillbaka på resan. Häkan Hellströms "Man måste dö några gånger innan man kan leva". http://www.youtube.com/watch?v=SypWvVDukXQ Tack Håkan!
...bok: Nej, det blir inte "Elsas Mode" som vinner denna åtråvärda titel, utan Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafon är boken som fått Rotan4 på fall. Läs den och bli en annan människa.
...tatuering: Tre streck på foten. Vi har aldrig känt oss mer norrländska.
...raggnigsfras: "Where are you from?, Where in Austria? Where in Wien? Do you know...?" Marcus Mårtenssons inledning till alla tjejer i hela världen. Han hittade aldrig någon gemensam vän, men fick i alla fall prata med tjejer från hela världen.
...fuck you alla DJ:S: Varför har ingen i Australien hört talas om Robyn och Hang with me? Frågade alla DJ:S om låten, en hade den. Då försvann alla från dansgolvet. Dumma idioter!
...fisk: 14 kilo Barracuda. Där var vi kungar för en dag på Koh Lipe.
...raggnigsfras 2: "Ursäkta knullar fröken?" av en 40-årig svensk som såg ut som Färjan-Håkan. Vi utesluter inte möjligheten att det var han. Han fick, vad vi såg, inte napp en enda gång på frågan.
...kapten: Mannen som jag nu glömt namnet på på båten Condor under resan i Whitsundays. En hjälte för oss alla som tog Mattias under sina vingar.
...hårväxt: Står mellan Mackans skägg och Kalles mustach. Tror fan på dött lopp här, hade hoppats att båda skulle våga utmana sig själva lite mer och inte raka bort skiten stup i kvarten.
Även om jag har glömt så himla mycket så är det här inte en resa man upplever via en blogg. Man måste varit med och bara då kan man göra resan rättvisa. Nu är det dock dags att dra ner Chalusit och komma tillbaka till verkligheten. Tack för mig, tack för oss!
Log ut - slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar